Karin

ger mej huvudbry.

jag vet inte
varken ut eller in
vilken röra
det finns problem
i triangelns
alla tre hörn

Tänk om jag bara visste, bara visste hur jag känner för allt, men jag vet inte. Om jag kunde säga rakt ut: såhär är det. Men jag kan inte. För jag vet inte.
Det är så olika;
du är du; med din glädje, vackra leende, dina idéer och livsglädje
du är du; med ditt sätt att berätta saker, din drivkraft, din vilja, din omtänksamhet och din energi
du är du; med din ömhet, ditt sätt att vara sakt på sak.. men jag känner dej knappt. 

Så olika män ändå trollbinder du & du & du mig, på ditt eget sätt.

Vill träffa dej snart igen, jag saknar just dig. Tänk att vi lärde känna varandra.
Du är så nära just nu, men var går gränsen? Finns den ens egentligen? Varför låter jag den finnas?
Hur kommer det bli när vi ses. Pannkaka? Det som kändes som ett skämt börjar bli mer och mer seriöst..


Hjälp mej, åh hjälp mej
var ska jag börja nånstans?

Men, trots allt, är det bara jag som vet
Det är bara jag som kan känna efter
Åh, jag vet inte