Läste en fin sak i min finurliga, spännande, härliga och magiska bok Kafka på stranden av Haruki Murakami förut.
"Alla som förälskar sig letar efter sina borttappade delar. Så alla som är förälskade blir sorgsna när de tänker på sina älskade. Det är som att stiga in i ett rum du har fina minnen ifrån, ett rum du inte har sett på länge. Det känns helt naturligt. Du är inte den förste som upptäcker det, så försök inte ta patent på det här."
Boken handlar om 15-åriga Kafka som rymmer hemifrån för att leta reda på sin mamma och syster och hamnar på ett bibliotek. Och så gubben Nakata som kan prata med katter men inte läsa. Olika speciella individer med mystiska likheter, och så regnar det makrill och iglar.
Jag gillar den!
